Men sen började det häpnadsväckande. Jag tar min kaffe och går fram till ett hörn där det står två soffor. Den ena soffan var tom men på den andre satt det en man med stort lockigt hår och solglasögon på sig. Jag frågar mannen som sitter på den andre om den var ledig. Han säger ja och jag sätter mig ner för att dricka mitt kaffe i lugn ensamhet med min dator. Men lugn ensamhet var långt ifrån det jag fick uppleva. Mannen börjar prata om allt mellan himmel och jord, på ca. 20 minuter hade han gått igenom hela metro med mig, skakat hand - han hette Kenneth, pratat om vädret, om min dator (som jag hoppades få gömma mig bakom), kommit fram till att skolarna är slut, gett mig sitt nummer och frågat efter mitt vilket jag avböjde att ge ut. Inte för att jag inte gillar folk som kan småprata med andra på fik men när han frågade om vi kunde ses igen dagen efter, prata och ha det lika mysigt så fick jag lite panik. Nöd sms till Linda som sådan tur var beffan sig i stan och kunde komma och rädda mig. Men även hon fick stå ut med Kenneth ett tag och hälsa innan han äntligen släppte taget och gick iväg.
Den andre händelsen idag var att när jag hoppade av spårvagnen och skulle gå och låsa upp min cykel så fick sig hjärtat ett hopp. Jag gick och redan en bit bort från cykelstället började jag kolla efter min cykel då joacim hade sagt att han inte sett den när han var där lite tidigare på eftermiddagen. Mycke riktigt så hade han rätt. Min cykel fanns inte kvar men på marken fanns mitt lås kvar. Enda skillnaden var nu att låset var klippt på mitten och inte höll fast min cykel.
Jag är numera i sorg och cykellös.
.
Min fina Cykel.
Vi har haft många fina stunder tillsammans och jag kommer aldrig att glömma dig. Bara önskar att detta inte vcre sant och att du bara stod där ute som vanligt.
Kommer sakna dig.
.
FAN TA ER MÄNNISKOR SOM STJÄL CYKLAR
MÅ HELVETET TA ER!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar